Jämställdhetsarbetet i svenska filmbranschen har blivit världsberömt men speglas detta på bioduken? Leder en mer jämställd produktion i Sverige även till större mångfald av det vi får se på vår biograf?
De senaste fyra åren har Svenska filminstitutet satsat på att få en jämställd filmbransch. Tidigare i år presenterades siffror som visade att det har givit resultat men det är distributörerna som i slutändan beslutar om vilka filmer som hamnar på biorepertoaren. Hur tänker de och vilket ansvar tas för att bidra till större mångfald?
Med mitt arbete med filmfestivalen FemFilmFest vill jag synliggöra vikten av mångfald på bioduken och komma bort från stereotyperna, något som ger fler intressanta berättelser som tilltalar många olika människor. Därför arrangerades det under eftermiddagen ett panelsamtal om representation inom filmdistribution. De medverkande var Sture Johansson, SF Bio, Kristin Engstedt, Filminstitutet, Katrina Mathsson, Folkets Bio och Eva Esseen Arndorff, Triart film.
Mål ger resultat
Kristin påpekade vikten av mål, att de ger resultat. De har tydligt satt ett mål på 50/50 vilken också är nådd nu. Detta innebär att de stöd som Filminstitutet fördelar ska ha en fördelning på 50/50 för kvinnor och män.
Frågan om stöd är inte sällan omdiskuterad och Sture menade att han tycker att det är för lite stöd till lanseringen. Ett problem är att distributörerna vill ha ut så mycket film att SF Bio inte hinner spela klart dem. Både Eva och Sture tycker att det går för mycket film på bio, filmerna hinner inte spelas så som de förtjänar. Något även konsumenter vittnar om, att filmerna går för kort tid på biografen.
Exempel på något som givit resultat för att bredda mångfalden är till exempel ”boost-grejer”, som Rookieprojektet där pengar styrdes till kvinnor. Resultatet av det projektet blev väldigt positivt där många som aldrig sökt tidigare nu gjorde det. En annan lyckad satsning som pågår nu är Moving Sweden men där finns en problematik med att få ut den sortens filmer på bio. Dels på grund av att SVT är medfinansiär och filmerna visas därför på tv men även att det krävs mycket jobb runt omkring – och vem står för den kostnaden?
Behov av nya berättelser
Men hur gör vi för att få in fler och andra berättelser? Katarina påpekar detta med frågan “Hur ska du kunna ta till dig en berättelse om du aldrig känner igen dig?” Med det lyfter hon vikten av att spegla fler människor, världen består ju onekligen av fler än vita män. Detta behövs medan verkligheten snarare är så att vi får snävare och snävare utbud. Något Eva tycker är alarmerande.
Det gäller även att publiken visar att vi vill se andra filmer. Men där handlar det även om kommunikation. Att hitta sätt att nå ut till ny publik så att de får kännedom om när det faktiskt visas filmer som tilltalar dem. Så att de kan få uppleva film på bio, inte bara streamat hemma.
Ser fram emot att fortsätta arbetet för att bredda historierna vi får se på duken. Har du idéer för detta, vill bidra till arbetet, är du varmt välkommen att höra av dig till mig.
VMG 