Filminstitutet har som mål att ha åstadkommit en jämställd filmproduktion i Sverige vid utgången av 2015. Förra veckan arrangerades en intressant seminareförmiddag på Svenska filminstitutet där jämställdhet i branschen behandlades och tips på hur man hittar nya berättelser och undviker stereotyper.
På plats fanns en blandning av branschfolk, bland annat Chris Campell, dramaturg från Royal Court Theatre i London som talade om deras arbete med att presentera nya berättelser och arbetsmetoder. Chris insåg att de hade fler män med namnet Dave än kvinnor totalt och började därför att arbeta för att få in fler kvinnor. En av dem som arbetar där nu är manusförfattaren Bola Agbaje som talade om vikten av att tro på sig själv för att komma vidare i branschen.
Att även yngre kvinnor arbetar på teatern gör att en annan typ av berättelser kommer fram och det sprider sig på ett positivt sätt. Idag har de utsålda föreställningar tack vare Bola och andra kvinnor. ”Det är ganska enkelt, du behöver berätta olika historier för att engagera publiken. Bara gör det!” kommenterade Chris förändringen. En förändring som för så mycket gott med sig, nya intressanta berättelser som ger högre publiksiffror och en mer jämställd arbetsplats.
I filmindustrin är det ännu värre ställt med jämställdheten än på teatern menade Chris, där det handlar om större pengar och därmed risker. Att våga ta in t.ex. unga, svarta personer är en risk som många inte vågar ta för att inte få igen sina investerade pengar vilket hämmar möjligheten till nya berättelser med fler kvinnor och minoriteter.
Casting och normer
Aleksa Lundberg, transaktivist som arbetar för att lyfta transperspektivet var moderator under dagen men höll även ett mycket bra tal om mångfald. Hon menade att skådespelare castas efter gamla normbilder i Sverige. Idag finns en attityd att transpersoner inte kan skådespela. Detta benämndes som ”den fascistoida castingkartan”. I tider där fascismen växer är det viktigt att film- och scenkonsten tar sitt ansvar och bekämpar grunden.
Sättet att se på transpersoner som Aleksa beskrev det är oerhört diskriminerande. Man anser inte att transkaraktärer behöver finnas i berättelserna, transpersoner anses inte heller kunna gestalta någon karaktär. Inte någon över huvud taget. Konsekvensen är att transpersoner varken ska bli gestaltade eller behöver gestaltas. Om en transperson möjligen finns med i berättelsen ska den gestaltas av en icke transperson – för då är det kost.
Denna bild Aleksa delade är minst sagt diskriminerande och skådespelaren Bahar Pars menade att det är allas ansvar att pusha gränserna för att komma ifrån stereotypa förväntningar. Men det sker förändring och precis som filmstödschefen Hjalmar Palmgren var inne på tidigare har rekrytering en viktig roll. Det behövs mångfald från alla håll, på alla plan. Detta om något hjälper till att skapa många nya intressanta berättelser.
Kvinnlig vår
Cinemateket lyfter under våren kvinnor i branschen på ett fint sätt. Hela programmet för april och maj i Stockholm består enbart av kvinnliga regissörer. Cinemateketchefen Candace Droguett menar att det handlar om att utmana bilden av att det inte finns några framstående regissörer som är kvinnor. För visst finns det det. Det vittnar programmet om och med ett antal personer som på detta sätt aktivt arbetar för en mer öppen och jämställd bransch måste man hålla hoppet uppe om fler bra berättelser framöver. Oavsett om det är kvinna, man eller hen som producerat eller regisserat.
VMG 