Är du nyfiken på vilka tankar som rör sig hos de som arbetar med filmstöd i Sverige? Igår hölls en filmfrukost med Hjalmar Palmgren, filmstödschef på Svenska Filminstitutet (Sfi) och Helena Lindblad, filmkritiker på Dagens Nyheter där man kunde få några svar på det.
Samtalet handlade bl.a. om läget för svensk film, filmpolitik och produktionsbolagens ansvar och möjligheter. Det är inte många andra länder som har filmstöd som det ser ut idag och frågan är om det finns andra modeller som är bättre? En del länder har t.ex. fasta summor medan Sfi tittar noga på konstruktionen innan stöd ges. Samtidigt som det är viktigt att ha ett stöd som fungerar bra för filmskaparna så har de själva en rad politiserade mål att förhålla sig till, till exempel mångfald, genus, jämställdhet, att filmerna ska lyckas ta sig till festivaler och verka för en stabil bransch mm.
Frågan är om det går att förena målen med branschens önskemål? Ja, det tror Palmgren och påpekar att det dessutom är nödvändigt för att det ska fungera och det är väl ingen som säger emot det. Mycket beror på hur en väljer att se på utfallet, film som till exempel möter mångfaldskriterier behöver inte vara smal vilket somliga hävdar.
Smal film utvecklar bred
Om film ska vara relevant måste den vara tillgänglig och han menar att en smal film utvecklar den breda filmen. En annan sak är att det delvis är ett problem att en kallar viss film smal bara för att den har hög kvalité. Smal och kvalité är nödvändigtvis inte samma sak. En film kan vara stor trots kvalitetsstämpel där filmen En duva som satt på en gren och funderade på tillvaron togs som exempel. Filmen har gått bra internationellt och kan sammantaget inte ses som en smal film.
Idag använder de plupp-diagram som underlag för sin bedömning. På ena axeln finns förväntat snittbetyg och på den andra förväntat antal besök och får då en bedömning om var i detta filmlandskap med bredd och kvalité som filmen beräknas hamna. Mer avancerade modeller än så är det tydligen inte.
Mångfald ger framgång
Genusfrågan kom givetvis upp, det är en prioriterad fråga som Anna Serner, VD Svenska Filminstitutet ofta återkommer till. Palmgren gör en jämförelse med USA och tycker att det är konstigt att filmbranschen där är så konservativ när så många filmer som har mångfald och/eller klarar bechdeltestet är mer framgångsrika än många andra.
Planen är att utbilda branschen i mångfaldsfrågor och att vara normkritisk. Gällande kvotering så menar han att det egentligen är en avkvotering som sker nu istället för kvotering då män tidigare har kvoterats in. Nu ska könen prioriteras lika. En bra vändning på synen av kvotering genom att se det ur det perspektivet tycker jag.
Hur ska jämlikhet nås?
En lösning är att jobba med andra berättare än de brukar och utöva ett tryck på branschen som får den att se på ett annat sätt. Mycket av det som görs idag beror på slentrian, inte på grund av att folk vill ha det så.
Så hur gör Sfi för att komma åt bra historier? Hur motverkar en att det inte bara är de personer (gubbar) som vanligen kommer dit? En viktig sak är deras egen rekrytering. Den säger mycket om vilka de är och vad de står för. En positiv förändring som skett är att de har fått in nya sökanden efter att Baker Karin började hos dem, personer som inte fanns i deras nätverk sedan innan. ”Vill vi få in kvinnliga sökanden så funkar det inte med massa medelålders män här”.
Håller med, tror det är bra att man även ser till att avdelningen i sig gör att nätverket breddas och att personer känner sig välkomna att söka tack vare den personal som finns. Minoriteter har svårt nog att ta sig fram och därför behövs en öppenhet som gör att folk känner igen sig, att en kan och vågar ta sig fram.
Så alla ni med bra historier att berätta, se till att kliva fram, även om ni känner er utanför systemet. Låt oss få nya, bra berättelser! Här behöver vi personer som kan förändra statistiken från den medelålders vita mannen. Låt oss få ett filmsverige som representeras ur fler vinklar än så.
VMG 